Camilla Wikström-Grotell, Gun-Britt Lejonqvist, Jari Savolainen & Eivor Wallinvirta
Professor Katie Eriksson (1943–2019) var en föregångare både nationellt och internationellt för akademiseringen av sjukskötarprofessionen, vårdutbildningen och utvecklandet av vårdvetenskapen inom Caring Science traditionen. Hennes livsverk beskrivs mångsidigt och på djupet i minnesboken In Caritate Veritas – sanningen finns i kärleken (Lejonqvist, Wallinvirta & Wikström-Grotell 2020) via de 24 skribenter som medverkar. Professor Eriksson (Bild 1) var en pionjär gällande både vård- och vårdlärarutbildningen och stod för ett nytt ännu idag relevant läroplanstänkande som ställde akademisk vårdvetenskaplig kunskap, vårdandets ethos och bildning i fokus. Hennes utveckling av vårdvetenskapen var kliniskt förankrad i vårdpraxis med målsättningen att teoretiskt strukturera den vårdvetenskapliga kunskapen och utveckla det evidensbaserade vårdandet. Utgångspunkten var patientens behov som kärnan i vårdprocessen. Senare riktades hennes intresse mot de ontologiska frågorna med ambitionen att föra ideal och verklighet samman.
Vårdutbildning och läroplanstänkande
Professor Erikssons visioner för vård- och vårdlärarutbildningen utgick från ett vetenskapligt i vårdpraktiken förankrat närmelsesätt till kunskap. Hon introducerade redan på 1980-talet ett akademiskt baserat läroplanstänkande i motsats till det rådande mera erfarenhets- och professionsbaserade långt innan sjukskötarutbildningen blev högskolebaserad. I det vårdvetenskapligt baserade närmelsesättet kopplades utbildningen till vårddisciplinen och det vårdvetenskapliga samfundets egna ansvar för kunskapsbildning och forskning. Professor Eriksson framhöll betydelsen av ett autonomt paradigm för vårdvetenskapen med människan i fokus i motsats till den rådande mångparadigmatiska synen, där kunskap från flera ämnen tillämpades på likartade villkor. Boken Vårdprocessen som utgavs 1981 blev en klassiker inom sjukskötarutbildningarna i Norden och är fortfarande fem upplagor senare aktuell kurslitteratur.
En annan viktig aspekt för utvecklandet av utbildningen var begreppen och struktureringen av den vårdvetenskapliga kunskapen inom en humanvetenskaplig tradition med en verklighetsbild som innefattar värden. Professor Eriksson introducerade ontologiskt förankrade begrepp som kärnan i vårddisciplinen och därmed utbildningen med stark koppling till vårdpraxis, praxisbegrepp och evidensbegrepp. Vårdvetenskapliga grund- och kärnbegrepp som människan, livet, hälsan, lidandet och vårdandet möjliggjorde en helhetsförståelse av patienten, substansen i vårdandet och vårdverkligheten. Detta gav bättre förutsättningar för att gripa in och förändra verkligheten. Hennes syn på begrepp och begreppsutveckling förenar teori och praktik, realitet och ideal.
Professor Eriksson byggde upp den första akademiska vårdutbildningen på svenska i Finland vid Åbo Akademi, där hon verkade som professor i vårdvetenskap mellan åren 1992–2012. Hon var en synnerligen produktiv skribent som skrev läroböcker, akademiska samlingsrapporter och otaliga fack- och vetenskapliga artiklar. Hennes livsgärning lever vidare också via hennes exceptionellt omfattande insats som handledare för över 70 doktorsavhandlingar för doktorander från hela Norden.
Kliniskt förankrad vårdvetenskap
Professor Erikssons vårdvetenskap är starkt förankrad i vårdpraxis och vid sidan om den systematiska vårdvetenskapen växte den kliniska vårdvetenskapen fram. Den kliniska vårdvetenskapen följer den systematiska vårdvetenskapens inre logik och kärnsubstansen är densamma, dvs. den studerar hur ontologin, begreppen och teorierna formulerade i den systematiska vårdvetenskapen ter sig i olika kontexter och igenkänner samtidigt de kontextspecifika dragen(Eriksson & Lindström 2003).
Den kliniska vårdvetenskapen strävar att öka förståelsen för vårdandet, den vårdande akten och de kontextuella förutsättningarna för vårdandet. Det ”kliniska” synliggör vårdandet i enskilda situationer och i relation till enskilda patienter, så även om forskning i klinisk vårdvetenskap kan ta sin utgångspunkt i ethos, kärnbegrepp, praxisbegrepp eller i konkreta situationer i vårdverkligheten, tillägnas resultaten alltid patienten och tillägnelsen är alltid på något sätt kontextuell. (Eriksson & Lindström 2003)
Den kliniska vårdvetenskapen guidar klinisk praxis och utgör grund för förståelsen av innebörden i den kliniska kompetensen. Klinisk kompetens handlar om att arbeta evidensbaserat. Professor Eriksson kopplar evidensbegreppet till den s.k. huvud-hjärta- hand modellen som utgår från vårdandet som konst och vetenskap. I modellen står huvudet för det logiska tänkandet som förenar kunskap om verkligheten med den vårdvetenskapliga kunskapen. Hjärtat står för det etiska, den evidenta vården är god då den är etisk. Handen står för den tänkande och kännande intelligenta handen som gör vården till en konst, där den unika människan står i centrum. (Eriksson et al. 1999)
Professor Erikssons humanvetenskapliga evidensbegrepp innebär vidare att se, veta, vidimera, revidera och visionera. Att se, inse och veta ger en bild av den vårdande verkligheten, att vidimera innebär att ge uttryck för vad man sett, revidering innebär att granska, bedöma och förändra verkligheten. Visionen leder mot det goda vårdandet eller som professor Eriksson uttryckt det: ”Den klinisk vårdetenskapen har som övergripande syfte att forma ideal för vårdandet, att föra idealen mot verkligheten och verkligheten mot idealen ”. (Eriksson & Lindström 2003)
Vårdandets inre meningssammanhang
Professor Eriksson sökte svar på vårdandets vad-frågor och valde att utforska de ontologiska och substantiella begrepp som kunde öppna upp för ett inre meningssammanhang om vårdandet. Med ett inre meningssammanhang förstås verklighetens innersta väsen i förhållande till vårdvetenskapens kunskapsområden: människan, hälsan, vårdandet och världen. Denna utmaning att bättre förstå och veta förde Eriksson till hermeneutik och begreppsbestämning och mot idiografisk forskning som tar sikte på enskilda unika händelser. Eriksson ställde den unika människan i fokus, hennes livsvärld och hennes berättelse kring hälsa och lidande.
Den caritativa vårdteorins grundantaganden i form av axiom och teser utgör den ontologiska grunden och samtidigt den epistemologiska. Eriksson och Bergbom (2017) talar om en begreppsordning som handlar om vårdvetenskapliga begrepp på olika nivåer som behöver ha ett inbördes samband med varandra. Dessa begrepp är ethosbegrepp, kärnbegrepp, grundbegrepp, praxisbegrepp och evidensbegrepp. Vårdandets inre meningssammanhang skall kunna beskrivas genom dessa begrepp och tydliggöras på axeln teori – praxis på så sätt att ethosbegreppet igenkänns i evidensbegreppet och tvärtom. Etisk kunskap och vårdandets etik inbegrips i begreppen och ger näring åt vårdandets inre meningssammanhang och visar sig i den konkreta vårdverkligheten som vårdares tänkande, förhållningssätt och handlingar tillsammans med patienter och kollegor.
I ethosbegreppet innefattas ett ansvar vars sikte är vårdgemenskap. Den caritativa vårdteorin utgår vårdandets inre meningssammanhang är vårdgemenskap som har sitt ursprung i en caritativ vårdetik, att i tro, hopp och kärlek tillägna patienten det goda, sanna och sköna i vårdandets akt. Den vårdetiska handlingen uttrycker Eriksson som ett resultat av förnuft och vilja, att ge och ta emot, en ömsesidighet i en gemensam rörelse i hälsans och lidandets tjänst. Det handlar om att som vårdare inta en speciell hållning för patienten som lider, att inneha en narrativ känslighet som öppnar för patientens värld och som möjliggör ett möte i gemenskap och närvaro. Symboliskt innebär det att våga och kunna kvarstå i hälsans och lidandets dynamik. Att möta patienten i vårdande relationer, i en vårdgemenskap ger lindring för patienten och hopp om en framtid som kan bjuda på livsmening och upplevelse av hälsa.
Avslutning
Det råder en stor enighet inom det vårdvetenskapliga samfundet om professor Erikssons betydelse för utvecklingen av vårdvetenskapen, vårdutbildningen och vården. Den caritativa vårdteorin (Lindström et al. 2014) har rönt internationell erkänsla och räknas till de filosofiska vårdteorierna.
Vi vill avsluta med ett högaktuellt citat från Professor Erikssons samlingsverk Vårdvetenskap – Vetenskapen om vårdandet, om det tidlösa i tiden som utkom 2018 (s.10):
Vårdarnas arête, deras professionalism, innebär att helhjärtat ta ansvar för en värdig vård som är i tjänst för den enskilda människan och att våga göra val för det goda även om det strider mot yttre ekonomiska och organisatoriska resurser.
Författare
Camilla Wikström-Grotell, PhD Health Sciences, Director Academic Partnership, Arcada UAS, cwg(at)arcada.fi
Gun-Britt Lejonqvist, PhD Health Sciences, Senior Lecturer Emerita, Arcada UAS, gbl(at)arcada.fi
Jari Savolainen, Master in Health Sciences, Head of Nursing education, Arcada UAS, jari.savolainen(at)arcada.fi
Eivor Wallinvirta, PhD Health Sciences, Senior Lecturer Emerita, Arcada UAS, ewa(at)arcada.fi
Abstract
The memoir In Caritate Veritas – the truth is in love (Lejonqvist, Wallinvirta & Wikström-Grotell 2020), dedicated to Professor Katie Eriksson, describes her importance for the development of Caring science, care and health care education in Finland and internationally. Eriksson’s curriculum thinking focused on caring science, the ethos of care and cultivation. The goal was to structure the knowledge and develop evidence-based care, where the clinically anchored care process emphasizes the patient’s needs. Later, the interest was directed towards ontological questions and Eriksson sought answers to what health, suffering and care mean for humans. Hermeneutics and conceptualization deepened the understanding of the inner meaning context of caring and questions about the essence of reality became central. There is agreement on Eriksson’s significance for the development of caring science – the caritative caring theory has gained international recognition and is one of the philosophical nursing theories.
