1/2013, Koulutus ja oppiminen, Opiskelijat

Arcada – A Place For Space

Arcadahuset, som blev klart hösten 2004, planerades och byggdes med utgångspunkt i professionshögskoleutbildningens specifika behov. Det nya huset (www.arcada.fi) möjliggjorde att verksamheten i sin helhet flyttade från tre olika verksamhetspunkter i huvudstadsregionen till det gemensamma campusområdet i Arabiastranden. År 2007 färdigställdes studerandekåren AKS:s eget hus, som fick namnet Cor-huset (cor = hjärta). På campus invid Arcadahuset, finns förutom Prakticumhuset för yrkesutbildning på andra stadiet (www.prakticum.fi) dessutom 406 moderna studentbostäder. Av dessa är 179 nya bostäder som blev inflyttningsklara i december 2012. Ytterligare 80 bostäder planeras stå färdiga i augusti 2014 (www.majstranden.fi). Campusområdet kommer enligt pågående planer att utökas med en idrottshall inom de närmaste åren.

Bild 1 Arcada Campus

Studier i en unik campusmiljö för aktivt lärande och nyskapande

Studiemiljön på Arcada är samlad runt ett enhetligt campus med högskola, studentbostäder och kårhus. Campus betjänar idag 2800 studenter och omkring 200 anställda. Campusmiljön är mångkulturell eftersom hela tio procent av studenterna är internationella. Arcadas studenter och personal representerar mera än 40 olika nationaliteter. Arcadahusets idé bygger på funktionalitet, flexibilitet, öppenhet och tillgänglighet. Huset är byggt för möten människor emellan, vilket innebär att rummen är planerade så att de bidrar till naturliga och informella möten. Redan från första början var fokus lagt på aktivt lärande, studentfokusering samt gränsöverskridande och tvärvetenskapligt samarbete för att åstadkomma en miljö där man lär sig och medverkar till nytänkande och -skapande av kunskap. Huset fick från början moderna laboratoriutrymmen, medan den tekniska utrustningen och klassrumsarkitekturen inte blev så flexibel att den skulle möjliggjort studentcentrerade och -styrda arbetsformer i den omfattning man idag förutsätter.

Bild 2 Arcadahuset med stora torget

Utbildningen bygger på en kompetensbaserad studieplan och är förankrad i verkliga och verklighetsanknuta miljöer både inom högskolan och i samarbete med externa aktörer (Silius-Ahonen 2006) och omfattar därför olika typer av lär- och innovationsmiljöer också utanför högskolan*. Labbarna på Arcada består av simuleringslabbet för patientsäkerhet (APSLC), företagsoasen Oasis, ett center för hälsofrämjande, det smarta köket, Ebusinesslabbet, energi- och plastlaboratoriet, DINA Event och Edu nischkanal.

Under år 2011 har ett presumtivt lärcenter byggts upp där stödtjänster för studenter koordineras och som möjliggör utrymmen för studiecirklar och motsvarande diskussionsrum för studenternas gruppuppgifter och självstyrda lärande. Som en följd av att högskolan strävar till att förstärka entreprenörskapet skapades en ny innovativ miljö hösten 2012 som en del av lärcentret, då verksamheten vid Oasis, Arcadas plattform för företagsamhet och entreprenörskap, inleddes. Verksamheten omfattar kurser i entreprenörskap, coaching och stöd i att utveckla en affärsidé, starta eget företag, råd om finansiering och möjlighet att få stöd i form av mentorskap.

Bild 3 Workshops i Oasis.

Den interna pedagogiska dialogen under de senaste åren fokuserar också på studiemiljön och betydelsen av det rumsliga i utbildningen. Utvecklingen av innovativa lärmiljöer som stöd för kompetens- och kunskapsutveckling är ett mångfacetterat uppdrag. Högskolan arbetar ständigt på att forma en kulturell, social, fysisk och virtuell miljö som utgör studiemiljö för vissa, arbetsmiljö för andra och kursmiljö eller träffpunkt för utomstående användare.

Lärandet i fysiska, sociala och virtuella rum

Klassrummet har traditionellt setts som rummet där man lär sig. Enligt Säntti & Salminen (2012) har man först på 1990- och 2000-talet på bred front börjat diskutera ”utforskande lärande” och ”den utforskande läraren”, och man har börjat se alternativa undervisnings- och läroaktiviteter som verkliga alternativ och inte bara som kuriösa experiment. Det finns studier som visar att klassrummet inte nödvändigtvis är det ställe där studenter i första hand lär sig. En pilotstudie vid University of Leicester ledde till ett utvecklingsprojekt där man syntetiserat begreppen ”Learning spaces” och ”Blended learning” i det nya begreppet ”Blended spaces” (Wood, Warwick & Cox 2010). Utvecklingsprojektet involverar många olika perspektiv som alla är av betydelse i diskussionen om lärande på 2000-talet:

  • lärande sker i formella och informella rum
  • lärande handlar om parallellt formellt, informellt och non-formellt lärande
  • lärande sker i enrum och tillsammans, men samverkan behöver inte betyda att man befinner sig i samma fysiska rum,
  • samverkan kan ske rumsligt i fysiska eller virtuella rum, och tidsmässigt samtidigt eller vid olika tid (synkront eller asynkront).

Klassrummet eller föreläsningssalen har alltså inte längre monopol på lärprocessen, och rummet för lärande är ett begrepp som befinner sig i en omvälvning. Denna omvälvning har på olika sätt påskyndats av informations- och kommunikationstekniken, som gjorde sina första trevande steg i slutet av 1980-talet och på allvar trängde in i utbildningssektorn i mitten av 1990-talet i och med att Internet blev allmänt. Nätbaserade lärmiljöer lanserades och man började inse att läroaktiviteter kan försiggå även utanför klassrummet, och att lärmiljöerna kan ses som en virtuell förlängning av det fysiska klassrummet.

De nätbaserade lärmiljöerna byggde länge till övervägande del på en lärarcentrerad pedagogik, där läraren lade upp struktur, material och uppgifter, och elever och studerande gjorde det som anvisades. I början av 2000-talet lanserades olika sociala medier såsom Myspace, Facebook och Youtube, och de vann snabbt stor popularitet främst bland ungdomar, och även lärare valde att förlägga en del av sin undervisning t.ex. till Facebook. Sedermera har man insett att en lärare kanske inte vill vara ”vän” med sina elever eller studenter. Sociala medier kan inte heller ses som en virtuell förlängning av det fysiska klassrummet, eftersom (hög)skolan inte kan garantera användarnas integritet på samma sätt som man kan göra det i de nätbaserade lärmiljöer skolan själv upprätthåller.

Idag har man insett att de nätbaserade lärmiljöerna bör utvecklas i en riktning som tar modell av sociala medier. Man tonar ner det lärarstyrda och bygger i stället upp lärmiljöerna så, att även studenternas inititativ och självständiga aktiviteter är möjliga. Nu börjar det finnas verkliga förutsättningar att förverkliga den samverkan mellan rum, pedagogik och teknik som Radcliffe (2009) föreslår.

Bild 4. Sambandet mellan rum, pedagogik och teknologi (ur Radcliffe 2009, s. 13).

Enligt Radcliffes rekommendation bör rummet sporra pedagogiken och innesluta teknologin. Teknologin utvidgar rummet och stöder pedagogiken, medan pedagogiken möjliggörs av rummet och kan utveckla nya former med hjälp av teknologin. De nya rummen aktualiserar även frågor om vad vi gör i de nya rummen, och vem som avses med ”vi”.

Föreläsning i klassrum byggde under flera århundraden på envägskommunikation och på tanken att kunskap var något som auktoriteten delade ut till de mindre vetande. Ända sedan slutet av 1800-talet har det förekommit en mängd visionära försök att ifrågasätta denna hegemoni. Case-metod kan ses som ett exempel, PBL som ett annat och det senaste exemplet kallas ”Flipped classroom**”. Gemensamt för de flesta av dessa försök har varit att man velat övergå från envägskommunikation till dialog och från kunskapsöverföring till kunskapsbyggande, ofta gemensamt sådant.

I dag torde vi – åtminstone i den västliga världen – ha en någorlunda gemensam syn på att kunskap gärna kan skapas gemensamt och i dialog. I de nya, fysiska och virtuella rummen ligger det en speciell utmaning i att överväga, hur aktiviteterna i de olika rummen skall gestaltas. Som en allmän regel kan man säga att gemensam närvaro i det fysiska rummet ger de bästa förutsättningarna för en ömsesidig kommunikation, och av detta följer att den gemensamma närvaron helst skall användas just för det, och inte ”slösas” på envägskommunikation. Tack vare teknik såsom diskussionsfora, chatkanaler, sociala medier, bloggar och video- och skrivbordskonferens är det numera möjligt at kommunicera trots fysisk distans. Det som man inte alltid tänker på är att denna indirekta kommunikation kan ha en del störande faktorer och ofta inte är av samma kvalitet som f2f-kommunikation, och detta bör ha konsekvenser för hur man väljer att använda dessa kommunikationsformer.

Den andra frågan som aktualiseras av de nya rummen är frågan om ”vi”, de närvarande. Räknas hit endast de som är fysiskt närvarande, trots att man idag med hjälp av ovan nämnda tekniker även kan vara ”distansnärvarande”. Frågan kopplar till det föregående, dvs. ger distansnärvaro möjlighet till sådan kommunikation som den aktuella situationen förutsätter? Den frågan bör ställas av såväl lärare vid planering av aktiviteterna, som av studenten då hon/han överväger att delta fysiskt eller på distans.

Alla rum kräver sin design, oavsett om de är fysiska eller virtuella. För att rummen skall tillfredsställa användarnas behov är det avgörande att användarna involveras i utformningen av rummen. Därför gick man vid val av ny nätstudiemiljö in för ett medvetet användarengagemang. Man ställde också användarvänligheten i främsta rum då kriterierna för upphandlingen definierades. Arbetet bar frukt och valet föll på en nätstudiemiljö (http://www.itslearning.fi/) som både studenter och lärare trivs med, och som ger goda förutsättningar att utveckla det virtuella rummet till en naturlig förlängning av det fysiska.

Arcadas varumärke A place for Space

En studiemiljö är en fysisk, lokal knutpunkt, en hemmaplan. Dels innebär den en förankring för miljöer i vidare bemärkelse, också de nya rum som diskuteras ovan är förankrade i ”huset”. Vi ser miljön som ”place” för ”space”, som en arena för att nyskapande ska vara möjligt. Inget klassrum är neutralt, alla lärmiljöer medierar det som sker där. Arcadas nya varumärke A Place for Space är skapat för att inspirera till nytänkande gällande lärandets rumslighet. Att betrakta lärande som situerat betonar både den konkreta miljöns betydelse och sammanhanget för kunskapsbildning. På det sättet är yrkeshögskolornas regionala uppgift kopplad till ett utforskande lärande. Det innebär att så länge den akademiska personalens ”FUI” uppfattas som en skild kategori från studenternas studier lever vi bakåtsträvande.

Materiella och strukturella förutsättningar för en högskolekultur är stadda i dynamisk förändring. Medarbetare som studenter och personal, grupper som berörs av utbildnings- och forskningsverksamheten i lokalsamhället och i arbetslivet över lag; är indirekta och direkta medskapare. Brukarperspektivet behöver genomsyra både synen på dem vi utbildar professionella för; kallar man dem sedan klienter, kunder, patienter eller något annat. Innovation förutsätter kreativitet och kreativitet förutsätter att känslan av frihet och trygghet är i balans. Studier borde vara spännande och utmanande vilket betyder att misslyckanden hör till. Öppenhet och utrymme för reflektion som skapar en dialogisk högskola förutsätter att Synen på kunskap blir en central fråga vid förverkligandet av varumärket ”Space” symboliserar m.a.o. det kommunikativa rummet, den frihet till självständigt tänkande och ansvarstagande som hör till människans utvecklingspotential. ”Place” syftar på en syn på lärande där relationen mellan lärare och studerande å ena sidan och rummet som situation och kontext å den andra medverkar till att skapa en dialogisk miljö. Det behövs rum av varierande slag för att åstadkomma en experimentell miljö; inom och utanför det som utgör knutpunkt. Men det betyder också att det kräver fantasi och smak i tummen för att forma ett traditionellt klassrum till ett levande laboratorium i bemärkelsen en plats för utforskande verksamhet. För det ändamålet är det angeläget att i lärarteam tillsammans kreera idéer.

Professionshögskolan bedriver forskningsförankrad gränsöverskridande utveckling med arbetslivsrelevans inom utbildningsverksamhetens alla centrala kompetensområden. En social innovation står både för produkter som kommer människor till nytta och processer som inverkar på hur verksamhet organiseras. Det traditionellt linjära tankesättet, först forskning sedan utbildning och först teori sedan praktik motverkar innovationslogiken. Ett varumärke ska därför inte förstås enbart som en vision. Sådana tenderar ofta att bli klyschor och ett dilemma är om en arbetsgemenskap – och i en utbildningsenhet är studerande medarbetare liksom all personal – inte känner visionen som sin egen. Hur öka delaktigheten mellan medarbetare vid skapandet av en levande kreativ högskolekultur? Vilka strategier vid planering av studieaktiviteter främjar djupdykningar i lärande där de komplexa samhällsbehoven utgör autentiska kunskapsdilemman?

Processen med att bygga upp en innovationsarena vid Arcada är en kontinuerlig verksamhet där projekt allt mera integreras i sedvanlig undervisning och förankras i högskolans forskningsverksamhet. En modell som samtidigt beaktar FUI- integrering, internationalisering, hållbar utveckling och betydelsen av medarbetares insatser ställer krav på ett förverkligande som motsvarar det man påstår sig åstadkomma. Den nordiska dimensionen ska en svenskspråkig högskola inte ge avkall på och vikten av att beakta internt samarbete kan inte nog betonas.

* Ett exempel utgör Svensk Praxisarena som är ett samarbetsnätverk mellan den svenskspråkiga högskoleutbildningen inom det sociala området vid Arcada, Helsingfors universitet (HU) och Svenska social-och kommunalhögskolan (SSKH) samt lokala praxisenheter i kommunerna. Studerande från de olika högskolorna får handledning i praktiskt klientarbete och deltar i praktikforskning i syfte att utveckla och skapa nya former av verksamhet, arbetsmetoder/-modeller och innovationer inom det sociala området med fokus på kommuninvånarnas bästa.

** se t.ex. http://www.knewton.com/flipped-classroom/

Kirjoittajat

Camilla Wikström-Grotell, licentiat i hälsovetenskap, biträdande rektor, Arcada, cwg@arcada.fi

Tore Ståhl, PeM, utvecklingschef, pedagogik

Ellinor Silius-Ahonen, FD, överlärare, pedagogik

Radcliffe, D. 2009, ”A Pedagogy-Space-Technology (PST) Framework for Designing and Evaluating Learning Places”, Learning Spaces in Higher Education: Positive Outcomes by Design. Proceedings of the Next Generation Learning Spaces 2008 Colloquium., eds. D.

Radcliffe, H. Wilson, D. Powell & B. Tibbetts, University of Queensland, Brisbane, s. 11.

Silius-Ahonen, E. 2006 (red.), Vägen till yrkeskompetens. Hur syns pedagogiken i den professionsinriktade högskoleutbildningen? Arcada – Nylands svenska yrkeshögskola, Rapport 1/2006.

Silius-Ahonen, E., Rosengren, Å.& Brantberg, B. 2012. Promoting participatory learning opportunities in higher education. In Poikela, E & Poikela, S. Experience, Learning and Future. Rovaniemi: Lapin Yliopisto, Rovaniemen AMK, ProBell, s. 77-89.

Säntti, J. & Salminen, J. 2012, ”Luokkahuonedidaktiikasta tutkimusperustaiseen reflektointiin”, Kasvatus, vol. 43, no. 1, s. 20-30.

Wood, P., Warwick, P. & Cox, D. 2010, Evaluation of Experimental Learning Spaces, University of Leicester, Leicester.

Edellinen artikkeliSeuraava artikkeli

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *