2/2016, Kansainvälisyys, Koulutus ja oppiminen

Tvärprofessionellt lärande och internationalisering i Norden

Bild 1

Välfärdsmodellen i de nordiska länderna står inför många nya utmaningar. Utmaningar gäller alla, men framför allt de offentligt finansierade välfärdstjänster som ska förverkligas med allt knappare resurser nu och i framtiden. Något förenklat kunde man säga att utmaningarna är tre: en förändrad efterfrågan på välfärdstjänster då befolkningsstruktur och regional spridning förändras, en minskad statlig resurs att hantera förändringarna med och, slutligen, olika ideologiska och politiska ståndpunkter med avseende på hur staten ska bemöta utmaningarna (Nygård, 2013).

I anslutning till kraven på förändring, omstrukturering och effektivering efterlyses mera samarbete mellan professionerna, och ofta ett tvärprofessionellt eller multiprofessionellt förhållningssätt särskilt inom social- och hälsovård (Jfr WHO 2010; Social- och hälsovårdsministeriet 2013). I det finländska social- och hälsovårdsministeriets rapport står bl.a. att ”[d]et otillräckliga samarbetet mellan olika sektorer och nivåer inom basservicen är /…/ en klar svaghet.” (Social- och hälsovårdsministeriet, 2013, 61). Här riktas blickarna också mot utbildnings- och forskningsverksamheten där undertecknade är verksamma.

Vi som jobbar inom social- och hälsovårdens utbildningsområde har ett stort ansvar att bättre svara både mot behovet av utvecklandet av tvärprofessionella kompetenser inom välfärdsprofessionerna, och mot utvecklandet av en multiprofessionell arbetsmiljö som bättre svarar mot kunders/ klienters/ brukares individuella behov. ”För att bidra till utveckling av arbetsgemenskapernas och den multiprofessionella personalens kontinuerliga inlärning och kompetens /…/ krävs det ett intensivt samarbete med de regionala kompetenscentrumen inom det sociala området, primärvårdsenheterna, universiteten och skolorna, forskningsinstituten och vetenskapscentren.” (Social- och hälsovårdsministeriet, 2013, 102) Studerande ska utbildas både till att kunna betjäna kunders/ klienters/ brukares individuella behov och till att fylla de specifika kompetenskrav som är kopplade till behörighet och direktiv som rör de olika professionerna som vi utbildar yrkesutövare inom. Frågor som då ofta uppstår är bl.a.: i hur stor utsträckning ska vi svara mot arbetslivets krav på en hög specialiseringsgrad, specialiserad kunskap och en stark professionsidentitet? Och i hur stor utsträckning ska vi sträva efter att främja inlärning utgående ifrån en generalistisk kunskaps- och värdegrund, som svarar mot ett brett, mångprofessionellt behov i arbetet med olika brukar-/ klientgrupper?

Interdisciplinärt lärande och kommunikationskompetens

Helst skulle utbildningarna naturligtvis erbjuda allt, både det generella och det specifika – men i verkligheten låter det sig inte alltid göras. Utbildningarna svarar naturligtvis inte enbart mot kompetenskrav eller kunskapsideal, eller enbart mot arbetslivets uttalade nutida behov, utan även mot t.ex. ministeriers kvalitetskriterier, finansieringsindikatorer, ekonomiska och personella resurser m.m. Och oberoende av vilken väg vi väljer, behöver vi kunskap om varandra och respekt och ödmjukhet inför olika professioners specialkompetensers för att kunna erbjuda ett mera långsiktigt och tvärprofessionellt förhållningssätt. Detta uppnås dock inte i en handvändning, eller utan insats i tid och rum.

Woods (2007) föreslår en modell för interdisciplinär/ tvärvetenskaplig kommunikationskompetens som bygger på två grundläggande element: kompetens som sträcker sig över olika akademiska/ teoretiska kunskapsdomäner och därtill en effektiv kommunikationskompetens. Den förra inbegriper bl.a. konceptuell förståelse och förmågan att ge innehållet en meningsfull betydelse, och vid behov kompetens att diskutera sig fram till en delad förståelse mellan olika aktörer. Kommunikationskompetens omfattar å sin sida kulturella komponenter, så som färdighet att tolka och relatera den andra professionens verklighet till den egna referensramen, nyfikenhet att lära och förstå, samt förmåga att relatera sin egen praxis till en annan disciplins praxis. Slutligen krävs också en kritisk medvetenhet om den egna disciplinens kultur och förmåga att utvärdera densamma.

Norden som referensram

Ett sätt att försöka svara på de olika kraven omstruktureringar och samhällsutveckling ställer är att utnyttja de möjligheter internationellt samarbete erbjuder. Även detta är förvisso en strategi som ofta efterlyses, både i den offentliga debatten och i riktlinjer för utvecklingen inom utbildning och social- och hälsovård (Utbildningsministeriet, 2009).

Särskilt inom det sociala området i Svenskfinland upplever vi då att den nordiska kontexten utgör en ofta bortglömd, om än en av våra viktigaste – och mest tillgängliga – referensramar. Likheterna i välfärdsstat och värdegrund (t.ex. Nygård, 2013) skapar goda förutsättningar för att identifiera nyanser, dra slutsatser och inhämta kunskap som är överförbar till den egna kontexten och praxisen med relativt små medel. Tillsammans kan vi vidga vyerna för reflektion med en annan yrkesgrupp och/eller profession som kan fylla de behov vi svarar mot lika bra som – eller kanske rent av bättre än – vi själva och ”vår” egen profession.

Tre år i rad har NordPlus-nätverket NordPed arrangerat en intensivkurs ”Professional Competences within Social Education” med deltagare från fyra utbildningar i fyra nordiska länder: utbildningen till socionom vid Yrkeshögskolan Novia (Finland), socionomutbildningen vid Linnéuniversitete i (Sverige), (social-) pedagogutbildningen vid Professionshögskolan UCC (Danmark) och utbildningen till vernepleier (hälso- och socialarbetare) vid Högskolan i Harstad, numera UiT Norges Arktiske Universitet (Norge). Målet med kurserna har varit att fokusera på professionella kompetenser inom det sociala utbildningsområdet i Norden, särskilt etisk kompetens, kulturell kompetens och relationskompetens. En utgångspunkt har varit att både den tvärprofessionella kompetensen och den professionsspecifika kompetensen är av stor betydelse i människonära arbete, och att det holistiska perspektivet är viktigt i mötet med brukare och klienter. Studerande inom de sociala utbildningarna utbildas till att kunna hantera en mångfald av metoder beroende på brukarens belägenhet, samtidigt som det är viktigt att kunna se den egna professionens gränser och ta till vara andra professioners styrkor.

Under kursernas gång har deltagande studeranden fått frågan om vad de upplever att de lärt sig av varandra och varandras professioner i Norden. Här har studerande givit något olika svar under de olika intensivkurserna, men bl.a. upplevde kursdeltagarna hösten 2014 att socionomer i Sverige får en bredare teoretisk grund i utbildningen än övriga nordiska länder. Det som upplevdes som särskilt positivt var att mycket uppmärksamhet ägnas åt jämställdhet och mångfald – något utbildningarna och professionerna i övriga Norden kunde fördjupa sig mer i. Styrkan i den norska vernepleierutbildningen upplevdes i främsta rummet vara den hälsokompetens som kännetecknar utbildningen och professionen i Norge. Här poängteras spetskunskap och fokus på människor med kognitiv funktionsnedsättning – medan den generella synen med inriktning på missbruk, ungdomar och medellösa, intar mindre utrymme än i övriga deltagande utbildningar. Utbildningens och professionens styrka ansågs vara att vernepleierutbildningen erbjuder en helhetssyn på den enskilda brukaren – dock ur ett smalare perspektiv, vilket tillika utgör en begränsning. Då studerandena såg till den danska utbildningen, som har ett mera renodlat fokus på förskolepedagogik/ barnträdgårdslärarpedagogik, lyftes särskilt processen i arbetet med brukaren/ barnen fram. Kreativa angreppssätt så som musik, drama m.m. sågs som element som de övriga länderna och professionerna gärna kunde lära sig mera av. I Finland ingår mycket verksamhetsförlagd utbildning (praktik) i socionomutbildningen och detta upplevdes som mycket positivt av studerande från de övriga nordiska länderna.

På frågan om vad som kännetecknar en god socionom/ pedagog/ vernepleier har studerandena ändå varit eniga i att det människonära arbetet i alla nordiska länder karakteriseras av en etisk dimension där den professionella vågar utmana normer och värderingar med målet att ”se hela människan”, ”fokusera på individen och det bästa för hen” och att ”låta brukaren göra självständiga val och i största möjliga mån få bestämma över sitt eget liv” (citat ur studerandeutvärderingar).

Texten ovan illustrerar enskilda nedslag i tiden, varvid de nordiska studerandena inte nödvändigtvis skulle ge samma svar vid ett annat tillfälle. Omdömena exemplifierar ändå faktumet att de nordiska professionerna, sina likheter till trots, uppfattas som både olika och kompletterande.

Tvärprofessionellt lärande och internationalisering i ett

Då vi betraktar de tre nordiska intensivkurserna ”Professional Competences within Social Education” i backspegeln drar vi slutsatsen att en djupare förståelse av olika perspektiv skapas då nordiska studeranden och utbildningar får tid att utbyta kunskap och erfarenheter. Den djupare förståelsen hjälper studerande att renodla sin egen professionella identitet och värdegrund, samtidigt som de lär sig förståelse av varandra. Trots att ingen kan lära sig allt om varandras professioner på kort tid, ger mötet en grund för reflektion och ny förståelse.

Utöver de lärdomar vi vunnit med avseende på tvärprofessionalitet och internationalitet har vi lärt oss ytterligare en viktig dimension av lärande: personliga möten, ansikte mot ansikte, mellan människor från olika utbildningar, professioner och länder skapar ödmjukhet inför varandra, nya synsätt, respekt och kunskap att ta till vara varandras kompetens då den behövs. Det som krävs är dock tid och resurser för personliga möten mellan människor och mellan olika professioner. Endast givet tillräckligt tid och utrymme för personlig interaktion kan en genuin förståelse och en delad mening för att ett verkligt internationellt och interprofessionellt lärande äga rum.

 Bild: Novia UAS / Linus Lindholm

Skrivarna

Susanne Jungerstam, överlärare, pol.dr., Yrkeshögskolan Novia, Finland, susanne.jungerstam(at)novia.fi
Marie Albertsson, adjunkt, fil.lic., Linnéuniversitetet, Sverige, marie.albertsson(at)lnu.se
Justin Karlson, lektor, cand.mag., Professionshøjskolen UCC, Danmark, juka(at)ucc.dk
Henny Kinn Solbjørg, universitetslektor, BA vernepleie, UiT Norges Arktiske Universitet, Norge, henny.kinn(at)uit.no

Nygård, M. (2013). Socialpolitik i Norden. Lund: Studentlitteratur.

Social- och hälsovårdsministeriet (2013). Slutrapport av beredningsgruppen för en lag om ordnandet av social- och hälsovården. Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2013:47. Hämtad 8.2.2016 från http://www.julkari.fi/handle/10024/116144

Utbildningsministeriet (2009). Korkeakoulujen kansainvälistymisstrategia 2009–2015. Opetusministeriön julkaisuja 2009:21. Hämtad 8.2.2016 från http://www.minedu.fi/export/sites/default/OPM/Julkaisut/2009/liitteet/opm21.pdf?lang=sv

WHO (2010). Framework for Action on Interprofessional Education & Collobrative Practice. Hämtad 13.9.2013 från http://www.who.int/hrh/resources/framework_action/en

Woods, C. (2007). Researching and developing interdisciplinary teaching: towards a conceptual framework for classroom communication. Higher Education, 54, 853-866.


Edellinen artikkeliSeuraava artikkeli